Lars Ohly

Lars Ohlys syn på Sveriges roll i världen

Lars Ohly talar i Almedalenphoto © 2010 Ann Catrin Brockman | more info (via: Wylio)

Utrikespolitiska Föreningen Stockholms tidningsredaktion för ”Utsikt Världen”, föreslog idéen att intervjua partiledaren Lars Ohly (V), för en artikel inför kommande nummers tema, ”Sverige i världen”. Det var med anledning av hans uttalande om amerikanska militärbaser runtomkring världen.

Det vore önskvärt att ställa samma frågor till andra politiska ledare i Sverige.

Läs min artikel Den naiva afghanistanpolitiken om ni är nyfikna på hur jag förhåller mig till Sveriges insatser i Afghanistan.

Den 30 minuter långa intervjun, ägde rum den 20 oktober, i Riksdagen. Den har transkriberats, i sin helhet. Det är också bättre för läsarna att få hela intervjun, än en tolkning av vad som har sagts.

Vad tycker du om de amerikanska militärbaserna runtomkring världen?

Det är en oerhört stor fråga därför egentligen handlar den om vad har världssamfundet för möjligheter att ingripa i och lösa konflikter. Världssamfundet är i första hand FN, som den legitima internationella organisation som egentligen är den enda som har rätt till att ingripa med våld. Det är den enda organisationen som har den rätten i internationell lag. Då är frågan vad har de för resurser att kunna fylla sin uppgift. Då måste vi sorgligt nog konstatera att de inte har tillräckliga resurser. De har inte tillräckliga ekonomiska och militära medel. När FN av olika skäl måste ingripa i konflikter, och t ex skicka trupp så får man lita på medlemsstaterna, och ibland får man lita på andra organisationer, som Nato.

USAs militärbaser, sägs ha tillkommit ofta av syftet, att t ex på Sydkorea och andra håll, värna staters integritet mot hot. Problemet är att då har USA övertagit rollen vem som kan definiera vem som ska ha hjälp, på vilka grunder, och hur den ska se ut. Då har man övertagit det från FN. Samtidigt är USA den enskilt största skuldsatta nationen till FN. Istället för att satsa på att FN får legitimitet och får möjligheter att lösa konflikter har vi en supermakt som satsar på att själva bygga upp ett nät av militära baser och närvaro i andra länder.

Vi rödgröna har i vår överenskommelse sagt att Sverige ska verka för att de här militärbaserna upphör och framförallt att alla kärnvapen dras tillbaka. Därför att vi ser inte att världen blir säkrare dels med kärnvapen som är spridda över vår jord. Men inte heller av att en, den starkaste staten, som man fortfarande får beskriva USA, tar sig rätten att upprätthålla fred och säkerhet.

De har sina egna intressen, som ibland står i motsättning till världssamfundet. Det har vi sett många exempel på i historien. Så länge USA har den här starka ställningen får vi svårare att främja demokrati och utveckling, menar vi. För mig är det inga konstigheter att förespråka att USA drar sig tillbaka från den oerhört dominerande roll de har haft. Den rollen har varit dominerande under en lång tid. Men den har ju accelererat sen Sovjetunionens fall då plötsligt USA befann sig vara den enda kvarvarande supermakten.

Det är ingen extrem ståndpunkt. Lyssnar man noga på Barack Obama säger han själv att ett skifte i amerikansk strategi är nödvändig. Han talar naturligtvis inte om att stänga alla baser. Men han talar om att man sannolikt inte ska vara företrätt lika ofta och på lika många ställen i framtiden som man är idag. Det är en tillnyktring i den amerikanska ståndpunkten som jag välkomnar.

Så bakgrunden till det här är att vi värnar folkrätten och internationell lag. Därmed värnar vi FNs roll som den enda internationella organisation som har rätt att tillgripa våld. Därmed anser vi att USA inräktar på den rollen, genom att själv skaffa sig en så dominerande roll, bland annat genom militärbaser.

Du nämnde Obama, som har pratat mycket om förändring. Hur mycket av det har realiserats? Han har fört över trupper från Irak till Afghanistan.

– Jag är besviken, kan jag säga. Jag trodde att det skulle bli ett tydligare strategiskifte med presidentskiftet. Samtidigt så ska man inte heller helt undervärdera betydelsen av att vi nu har en president som faktiskt talar om en kärnvapenfri värld som en vision. Det gjorde aldrig George Bush. Det fanns aldrig i hans värld, och vi har en president som åker till Egypten och håller ett tal som inte kan beskrivas som något annat än en oerhört utsträckt hand mot den arabiska världen. Det hade heller aldrig George Bush gjort. Visst finns det positiva tecken på en utrikespolitik i förändring under Obamas regi.

Men anledningen att jag är besviken är att visserligen har han uppfyllt sitt syfte i allt väsentligt lämna över säkerheten i Irak till de irakiska säkerhetsstyrkorna. Men han har ju faktiskt massivt fört över styrkor till Afghanistan. Det finns inte någon tydlig inriktning på en helt ny roll för USA i en ny värld. Det är fortfarande en dominerande militär, politisk och ekonomisk roll som USA vill spela.

Som jag sa i mitt förra svar, jag ser ofta att det här inkräktar på just det vi vill åstadkomma. Nämligen ett världssamfund som har legitimitet. USA borde, om man verkligen skulle bli tagen på allvar med sina fina ord, då skulle man först av allt betala alla skulder till FN. Så skulle man hela tiden arbeta för att FN fick den legitimitet som den idag saknar. Då krävs det att FN också får ta över och att USA träder tillbaka på områden där USA idag fyller någon sorts världspolisroll. Den rollen ska enbart FN kunna föra.

Vad är det egna intresset tror du?

– Alla nationer har ju både ekonomiska och politiska intressen, alltså dels intressen av att kunna få billiga råvaror, att kunna ha avsättningsmarknader för produkter som det egna landet producerar. Politiskt att man får makt och inflytande. Det gäller alla. Små stater har väldigt små möjligheter att använda påtryckningar för att få igenom sin uppfattning och fattiga länder har väldigt få möjligheter jämfört med rika länder. USA däremot har en ställning som gör att de har oerhört inflytande. I alla internationella organisationer där USA finns företrätt så har USA antingen formellt, som i FN vetorätt, eller informellt, skaffat sig en liknande ställning. T ex i världssamfundsorganisationen WTO, där har man grönrumsförfarandet, som innebär att USA i princip tar in länder i ett särskilt rum. Det är inte ens grönt, men det kallas för det, och förhandlar bilateralt, istället för multilateralt. Också får man länder som Brasilien, Sydafrika, Indien, som kan ha väldigt starka synpunkter på en protektionistisk amerikansk politik, att stödja den för att de själva får fördelar.

Så USA har egna intressen som precis vilket land som helst. Det är inget konstigt i det. Det är ingenting vi ska uppröras över. Däremot står de ibland i motsättning till världssamfundet eller till, om vi ska tala generellt, om nån social rättvisa i världsmåttstock. Då är det vår uppgift, tycker jag, att markera gränserna för USAs möjligheter att utöva påtryckningar och forma sin politik.

Känner du till neokonservatismen i USA?

– Lite grann. Jag är inte någon expert.

I så fall hur ställer du dig till dem. Jag kan förklara. Av vad jag vet fanns det under 1960-talet gamla Trotskister, som bröt sig ur, och de har sin ideologi från Leo Strauss, Irving Kristol och projektet ”The New American Century”. De tror att man kan på något sätt sprida demokrati med krigsföring.

– Det vi ser och har att förhålla oss till är de mäktiga spelarna på den amerikanska politiska planhalvan där vi har det Republikanska partiet. Dit får man väl ändå nu också säga att Teaparty rörelsen visar tendenser till att man vill återta en sorts ställning som man menar har gått förlorad. Dels menar jag att den analysen är bristfällig. USAs dominerande ställning är ändå fortfarande ganska markant. Det man varnar för är Kinas nya roll på världsmarknaden. Både som det folkrikaste landet men numera också en oerhört rik nation som faktiskt har möjligheter att påverka med en ekonomisk makt. Jag skulle vilja kalla det en återgång till någon form av kalla krigsscenario där man ser USAs roll som värnare av demokratin och sen ser man massor med hot mot det. I en del fall kan det säkert finnas hot.

Men USA är inte alltid den i historien som bekänt demokrati på ett nationellt plan. Utan tvärtom så har vi sett att alltför ofta de egna intressena har tagit överhanden. Jag tror ju inte att amerikanska marintrupper är i Afghanistan för att befrämja kvinnors rättigheter. Det är inte min analys. De är där av andra skäl och ett av skälen är gastillgången från Centralasien. Det är ett mycket tydligt geopolitiskt argument för USAs närvaro där. Så stabilitet i olika delar av världen är viktigt. Men det är inte alltid demokratin som behöver leverera den stabiliteten. Det här är en farlig tendens även om jag inte ska överdriva betydelsen av den just nu. Men den kan växa till och bli ännu farligare för att då kommer vi att se ett USA som hamnar i större motsättning till resten av världen i meningen att vi tillsammans ska lösa problem. Då blir USA mer av den stora starka staten som ska bestämma.

När USA bestämmer vad som är demokrati och vad som är diktatur då kommer vi att ibland vara väldigt oense. Därför att USA har aldrig dragit sig historiskt sett för att motsätta sig demokratiska tendenser som har gått i felaktig politisk riktning. Det räcker med att påminna om att chilenska folket valde en felaktig president, Salvador Allende, och då gick CIA in och stödde de som ville på ett konstitutionsvidrigt sett göra sig av med den presidenten.

Där menar jag att Barack Obama är väldigt tydlig. Han vill inte att USA ska spela den rollen. Men där finns de neokonservativa, Teaparty rörelsen, och där finns delar av det Republikanska partiet, som tvärtom är på väg dit. Det är oroande.

Vilken roll ska Sverige ha inom EU och FN? Hans Corell kom till ett av våra möten på Stockholms FN-förening.

Visst är han imponerande.

Jo, han är imponerande. Men då vet jag i och för sig inte om ni håller med varandra.

– Nej, inte alltid.

För han tycker att Sverige som land kan traditionellt sett påverka inom EU, och genom det mot FN.

– Jag har träffat han vid flera tillfällen. Jag är inte ens säker om han kommer ihåg det. Men jag kommer ihåg det för att han är så imponerande. Han är otroligt välmöblerad.

Han pratade om en eventuell expansion av säkerhetsrådet till 26 medlemmar. Han sade att även styrelser som är mer än 12 blir ineffektiva. De som redan finns skall ta sitt ansvar, sade Corell.

Det är mer än 12 idag. Det är 15.

Jo, faktiskt. Dessutom gick han in på ”war on terror”, med sitt juridiska perspektiv.

Alltså folkrättsligt är han klockren. Han kan verkligen den internationella lagen, både praxis och den som finns skriven. Det gör att han är så spännande när han utvecklar det. Han kan hela tiden anpassa sin analys utifrån sina kunskaper och vad som händer i världen.

Men jag är nog inte riktigt överens i allt med honom. T ex så menar vi att problemet med den Europeiska Unionens gemensamma utrikes – och säkerhetspolitik är att den ofta anpassas till de stora staterna i EU. Det Hans Corell förordar det är väl att mindre länder ska genom detta kunna få en större röst i världen. Därför att när EU talar då lyssnar fler än när Sverige talar. Det är sant. Problemet är att EU talar med Frankrikes, Tysklands, Storbritanniens, tunga. Inte med Sveriges, vilket gör att vår påverkan är väldigt marginell. Alltså som ett litet land med drygt 9 miljoner invånare så har vi väldigt lite att säga till om när man formar den här gemensamma utrikespolitiken.

Dessutom har vi flera permanenta medlemmar i FNs säkerhetsråd som också är medlemmar i EU. Sen har vi Tyskland, som inte är permanent medlem men som ju är det folkrikaste landet i Europa och som har en enorm maktställning ekonomiskt och även politiskt. Det klart att EUs utrikespolitik i större utsträckning formas av dem. Det gör att jag tror inte att EU medlemskapet innebär att vi får möjligheter till större inflytande. Jag tror att det innebär att vi får mindre möjligheter att stå för det som har varit en traditionell svensk utrikespolitik med alliansfriheten som grund, med rättviseperspektivet. Man kan kalla det Palmelinjen. Den får svårare att få genomslag i en gemensam utrikes – och säkerhetspolitik som formas av EU.

Alexander Dugin, professor för centret konservativa studier på Moskvas universitet, har sagt att FN spelat ut sin roll efter Yaltakonferensen och andra världskriget. Då fanns det ett kapitalistiskt och socialistiskt block. Men nu finns det bara en supermakt. Samtidigt för att återgå till Afghanistan, men ISAF styrkan är Nato-ledd, det gör saken mer komplicerad. Jag hör vad du säger, men Sverige är ett icke-Nato land, och det är FN-mandat, genom säkerhetsrådet. Hur ställer man sig till det?

Det är egentligen två frågor. Den första frågan menar jag är en felaktig analys av det skälet att motsättningarna har aldrig har bara varit i en dimension. I världen så har motsättningar funnits av mängder av skäl. De dimensionerna har sett olika ut. Visst har det funnits, och det vill jag påstå att det fortfarande finns, en anti-kapitalistisk och kapitalistisk dimension. Den motsättningen har inte upphört.

Motsättningen mellan klasser finns kvar både inom och mellan nationer. Det är också oftast bakgrund till USAs egenintresse. Det är att man vill tillförsäkra sig makt över det som andra länder förfogar över. Framförallt råvaror. Om man tar oljetillgångar t ex så är det uppenbart att det är en källa till konflikter därför att den rika världen gör av med så oändligt mycket mer olja. Men det är den fattiga världen som står med oljeresurserna i framtiden. Samma sak gäller med mängder av råvaror. Det där gör att det finns en rättvise – eller klassperspektiv på internationella konflikter som jag är rädd att vi kommer att se under överskådlig tid. Därför kommer FN, alltid, så länge jag kan se det i alla fall, att ha en roll att spela.

Sen finns det etniska och regionala konflikter. Det finns konflikter av mängder av olika anledningar som vi också måste ha någon internationell aktör med legitimitet att ta tag i. Det finns inte någon annan. USA kan självklart inte spela den rollen. EU kan inte göra det. Det måste vara ett världssamfund, och då är FN den naturliga parten.

Men till frågan om FNs bristande resurser som är ju det som ligger bakom att Nato för befälet över t ex FN trupp i Afghanistan. Vi har av nödtvång kan man säga tvingats acceptera det. Det gjorde vi redan i Kosovo. Även där var det Nato-ledda militäroperationer under FN-mandat. Sverige deltog. Jag satt själv i utrikesutskottet från 1998 och var med och fattade beslut om förlängning av det mandatet. Vi hade långa diskussioner. Men det blev helt orimligt, om vi skulle dra oss ur av det enda skälet att de här svenska soldaterna stod under befäl från Nato när det inte fanns några alternativ. Vi kunde inte föreslå något alternativ för det fanns inte. FN hade inte de möjligheterna att själva stå för befälsföringen. Vi hade inte några andra länder som stod på kö, icke-Nato länder. Om det fanns icke-Nato länder som stod på kö så är det inte säkert att de var trevliga de heller.

Det är att göra dygd av nödvändighet kan man säga. Så ser världen ut idag. Då är det klart att vi tycker det är bättre om uppgiften är riktig, och om uppdraget är bra, då är det bättre att det finns en FN-styrka på plats under Nato befäl än ingen FN-styrka alls.

Mitt problem med Afghanistan är att jag tycker det är ett felaktigt uppdrag som bygger på felaktiga analyser och som leder fel. Därför oavsett vem som för befälet i Afghanistan skulle jag helst se att vi inte hade någon svensk militär på plats överhuvudtaget.

Men hur var det 2002 när Vänsterpartiet röstade ja för att skicka trupper till Afghanistan?

– Och 2003 och 2004. Jag satt i Utrikesutskottet 2001 på hösten när de här attackerna mot World Trade Center och Pentagon skedde. USA gick in i Afghanistan den 4 oktober 2001 med bombningar ganska massivt utan stöd från säkerhetsrådet. Det här glömmer man bort. Mandatet kom i efterhand. USA angrep Afghanistan av hämnd. Ingenting annat. Det får man inte göra. FN stadgan är väldigt tydlig där. Den enda gången som ett land får tillgripa vapen är när man har ett säkerhetsrådsbeslut eller om man är direkt utsatt för attack. Men 4 oktober var inte USA utsatt för attack. Det var 11 september som attacken skedde. Sen hände ingenting. Så därför kan man inte säga det fanns något folkrättsligt legitimitet i det.

Men sen kom FN-mandatet. Då hade vi en diskussion med Sveriges riksdag om vi skulle skicka 45 soldater som det första beslutet. Vi var med på det men vi var oroliga att USAs krig, som fortgick och som fortfarande pågår, det som kallas ”Operation Enduring Freedom”, att det skulle överflygla FN insatsen, ISAF, så att de skulle bli samorganiserade till slut och bli en och samma mission.

Då fick vi väldigt bra skrivningar. Man kan läsa det i riksdagsbeslutet från 2002 att Vänsterpartiet har påverkat ganska mycket. Där står det att det inte får förekomma någon samorganisering. FN insatsen ska stå på egna ben. Den ska enbart ha fredsbevarande uppgifter. Den ska inte delta i något krig. Det är väldigt tydligt. När vi sen skulle utvärdera insatsen. Kanske inte efter 1 år. Det var lite för tidigt. Men efter 2 år. Då kom vi fram till att vi hade blivit lurade. Allt det vi skrev i Riksdagsbeslutet 2002, det var bara ord på ett papper. I verkligheten så hade vi svensk officerare i stabsfunktion i den amerikanska staben för krigföringen i Afghanistan. Vi hade en så tät, tät, samverkan mellan FN insatsen och ”Operation Enduring Freedom”. Så då sa vi att det här blev precis det vi varnade för. Sen dess har vi röstat emot.

Vi tycker nog att vi har varit konsekventa även om vi kanske var lite naiva. Eller jag var kanske lite naiv som ledamot i Utrikesutskottet 2002 som trodde de här skrivningarna var tillräckliga för att förhindra en sammanblandning. Men vi drog ganska snart slutsatsen att det inte fungerade.

Men man skickade alltså trupper för fredsbevarande insatser? Fanns det inte andra intressen?

– Första uppdraget var Kabul med närområden och deras uppdrag där var i princip att se till att gatorna var säkra. Det var ingenting annat. Sedan har det där utökats alltmer. Numera så har vi hela de norra provinserna med basen i Mazar-i-Sharif istället för Kabul. Då hade vi i princip bara Kabul och flygplatsen norr om Kabul som vår område.

Uppdraget har utökats, geografin har utökats och nu har man dessutom sen åtminstone 1 år tillbaka ny strategi som innebär att man också ska söka upp motståndsfickor och bekämpa dem vilket gör så att man aktivt går till angrepp. Det är inte bara längre frågan om försvar om man blir angripen. Det är också så att svenska soldater deltar i offensiva operationer och det är ju krig. Det är ingenting annat. Det är inte fredsbevarande utan det är krig. Så jag menar att mycket av den argumentation som finns för den här insatsen, den låtsas som om det fortfarande är en fredsbevarande insats när det i själva verket är ett krig som pågår.

Du har redan varit inne på kvinnorna. FN fokuserar mycket på kvinnor i utvecklingsfrågor. Svenska Afghanistankommittén skall också ha sagt att de har klarat sig utan militär. Hur har det gått för kvinnorna och kommer biståndet fram?

– Det är en viktig fråga. Jag brukar framhäva det till de som påstår att om Sverige drar sig ur, eller de internationella styrkorna drar sig tillbaka så kommer kvinnornas rättigheter fullständigt att försvinna. Flickor kommer att drivas tillbaka till hemmet och de kommer inte att få gå i skolan.

Det låter oerhört bestickande att ett vänsterparti skulle stå för en politik som innebar att flickors och kvinnors möjligheter till utbildning och rättigheter försvann. Men jag var faktiskt ensam tillsammans med mina kamrater i Vänsterpartiet om att skriva en motion om kvinnors rättigheter i Afghanistan 1999 där vi kritiserade och ifrågasatte Talibanerna. Jag var den enda. Kolla det här noga. För det här är viktigt.

De som beskyller mig för att liksom främja Talibanernas syften de kan ju fråga sig varför skrev inte de en enda motion under tiden 1998 till 2002. Talibanväldet och hur det inverkade på kvinnors rättigheter, och vilken vidrig regim som det stod för. Utan det var Vänsterpartiet med mitt namn under som skrev under.

Då är våran analys den här, i början efter 2002 så såg man framsteg. Helt uppenbart trängdes Talibanerna tillbaka. Det gavs möjligheter för fler. Inte bara flickor. Men mycket flickor som tidigare inte hade fått möjlighet fick gå i skolan. Sen dess så har utvecklingen snarare gått snarare bakåt. Idag är det färre flickor som går i skolan än det var 2005. Det är en utveckling som sker under tiden som vi förstärker de militära insatserna varje år.

Samtidigt så har Karzai regimen i Afghanistan genomdrivit en lag i afghanska parlamentet som ger Pashtunska män rätten att fysiskt bestraffa kvinnor som är otrogna, eller som på något sätt är misshagliga mot sina män. Det är alltså tillåten hustrumisshandel. Det är en lag som alltså går åt fel håll under den nuvarande regimen. Den regim som vi är där för att försvara. Det finns alltså inte mycket som tyder på att de senaste åren att det har gått åt rätt håll. Det innebär inte att vi ska lämna om det innebär att det ska bli ännu sämre. Men vår analys är den, att nej, det här är fel strategi.

Inom den Svenska Afghanistankommittén finns det olika strategier. Jag lyssnar väldigt mycket på både dem som tycker att vi ska vara kvar militärt. Det finns såna som tycker det är viktigt att den säkerheten finns. Men också på dem som säger att vi måste byta strategi.

När vi gjorde den här rödgröna överenskommelsen som innebär att Sverige drar sig tillbaka och att den sista stridande soldaten lämnar första halvåret 2013 då kan jag meddela att det var väldigt många inom den Svenska Afghanistankommittén, både biståndsarbetare och styrelsemänniskor, som var väldigt glada för den. Därför att de ser just att nu måste vi göra någonting annat för att få fred, utveckling och säkerhet i Afghanistan. Då är det diplomati, bistånd, och civila insatser. Det är inte mer militärer. Tvärtom, det skapar en fanatism. Grogrunden för de extrema ökar med militär, utländsk närvaro. Det är ett land som har varit bekrigat och ockuperat av andra stater för hur lång tid som helst.

Det finns en enorm trötthet på utländska trupper som ska komma dit och ställa allt till rätta. Sovjetunionen sade sig också ha ädla syften om kvinnors rättigheter. De bekämpade Talibanerna, de bekämpade de extrema krafterna.

Ville inte Sovjetunion ha tillgång till varma vatten?

– Det klart de hade maktpolitiska intressen för det men de klädde det i fina ord precis som USA gör idag.

Det fanns mycket vapen i landet efter CIAs stöd för Mujahedin mot Sovjetunionen under 1980-talet. Dessutom har den brittiska kolonialismens gränsdragning mot Indien, Durandlinjen, aldrig stoppat Pashtunerna att gå över gränsen från norra Pakistan, dåvarande Indien.

Talibanväldet och framförallt Talibanernas motståndskamp mot Sovjetunionen finansierades av USA. Det var mycket tydligt att vapen och resurser för bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan då till Talibanerna, kom från USA.

Man kan säga att deras argument växlar beroende på vad som passar i tiden. Jag tror att det är nog med krig. Det leder fel. Det har nått vägs ände. Det är 2500, knappt, civila afghaner, som dödades förra året, 2009, i krig. Det kommer bli fler i år. Det är redan fler, tror jag, än de 2500 som dödades förra året. När året är slut så kanske vi är uppe i en bra bit över 3000. Det är nog nu med tragedier. Så det är bakgrunden till våran inriktning.

Sista frågan. Hur skall man dra sig ur så att det afghanska folket inte drabbas mycket?

– Kabulkonferensen har ju redan visat på att nästan alla länder är överens om att man inte ska vara kvar för evigt. Man måste sätta ett stoppdatum. Att man måste överlämna säkerhetsansvaret till afghanska myndigheter.

Vad sätter Vänsterpartiet för datum?

– Vi tycker fortfarande att den rödgröna överenskommelsen är väldigt bra. Det betyder första halvåret 2013 för de svenska trupperna. Det bygger också på att de nordliga provinser där vi finns företrädda inte är de provinser som är värst utsatta. De kan alltså överlämnas tidigare än de andra.

Men analysen är ju den här, så länge vi är kvar, så ökar risken för osäkerhet. Det blir inte säkrare med mer militärer utan extremismen och fanatismen ökar i kraft och det är vad vi måste komma tillrätta med mer av vägar, sjukvård, utbildning, och civila insatser. För att det är grogrunden när fanatismen ökar.

Tack så mycket.

– Är ni hyfsat nöjda?

Väldigt nöjd.

– Toppen.






Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s